Noll inspiration och hjärnspöken.

My babies! Äntligen börjar det synas att vi varit ute tillsammans!

Idag skulle jag ha vilat, men av någon konstig anledning var jag bara tvungen att ta mig ut och springa en sväng.
Det är helt sjukt vilka blandade känslor man kan ha för träningen.
Löpningen är för mig den mest känsloladdade träningen jag utsätter mig för.
Ok för att spinning kan vara laddat och kul, men löpningen ligger mer på ett personligt plan där jag inte vet riktigt om vi passar för varandra eller inte.
Jag satt här i soffan och var lite småtjurig över att jag inte kommit ut och sprungit någon längre sträcka än, samtidigt fasade jag över att ge mig ut. Det är ju sååå jobbigt att springa, speciellt i det här tråkiga vädret.
Men längtan efter den där känslan av belåtenhet efter att ha sprungit vann och jag gav mig ut.
Första 2 kilometerna gick det lååångsamt och jag kände mig lite sur på mig själv för att jag ska utsätta mig för sånna tråkigheter.
Efter första stretchen kändes det bättre och jag försökte tänka på att springa högt och snyggt.
När jag kommit halvvägs och det var dax att ge sig tillbaka hade jag kommit in i andra andningen och tappat den där känslan av att löpningen kändes tråkig.
Jag lunkade på och tyckte att jag sprang lite bättre på tillbakavägen.
När jag väl var hemma igen och tittade på klockan trodde jag först inte mina ögon, ca 8 km på 42 minter.
Ingen super-tid, men jag var tvungen att kontrollera sträckan både på eniro och funbeat för att se att jag verkligen sprungit så långt.
Jo då, jag hade hållt ett tempo på 11 km/timmen genom passet och jag måste säga att jag är helt nöjd med resultatet då det kändes som att det gick långsammare.

Nu är bara frågan varför jag ska envisas med att tycka att löpningen är otäck och tråkig, när jag igentligen tycker att det är ganska trevligt...

/Lilla C