Christy kämpar på.

I vanlig ordning blev det gymmet direkt efter skolan idag.
Yoie körde hårt med mig som väntat, och det är en obeskrivligt skön känsla när man sitter i omklädningsrummet med svett som rinner från håret och med vattenflaskan i handen som plötsligt känns tung som bly. Det är så skönt när man blundar, lutar sig tillbaka och låter pulsen gå ner samtidigt som man tänker på vilken hat-kärlek man har till träningen.
Började med 23 minuter på crosstrainern. Intervaller för att få upp pulsen ordentligt. Sedan blev det cirkelträning på gymmet.
Jobbigt och jag tror jag sa en del fula ord till Yoie. Förlåt. Jag gillar ju egentligen när du plågar mig :)

Åh. Jag har för tillfället ett leende på läpparna som skvallrar om hur glad jag är att mitt knä känns bättre. Men jag törs inte hoppas på för mycket. Jag måste ta det lugnt med träningen ytterligare ett tag för att vara helt säker på att allt verkligen är helt bra.
Helst av allt skulle jag bara vilja explodera ut i en himlande fart på en fin grusväg. Bara få springa, springa, springa tills mina ben inte längre bär mig.
Men jag ska vänta, jag ska inte göra något förhastat.
Jag vill bli bra, jag vill bli stark och jag vill springa.
Snart, snart är det min tur!!

/Lilla C