make that feelin' go away.

det är inte helt lätt att hålla tårarna borta när man vill så mycket men inte kan.

idag stod löpning på schemat och löpning blev det.
nu är det så att jag har problem med mitt vänstra knä. har ett så kallat löparknä och det gör ooooont, ont, ont.
har tränat en del styrka dessa två veckor och en del rehabövningar för att bygga upp knät och bli stark.
idag gav jag mig i alla fall ut. "minst 40 min löpning" stod det i sms:et jag fick av Yoie.
OK tänkte jag och gav mig ut. visste med mig att 40 min löpning kan bli svårt utan att få ont, så jag tog det väldigt lugnt och varsamt i början. allt flöt på bra ända in på tredje km men sen började känningarna.
nedför är det värst och med knappt en km kvar gav jag upp.
jag var arg och väldigt ledsen. fick bita mig i läppen för att inte skrika rakt ut.
blir helt jävla vansinnig när jag inte kan springa. hade stannat och stretchat tre gånger.
ändå fan ska det inte gå. klart jag hade kunnat jogga in den sista km, men det är inte värt att halta sig fram i två dagar.
min adam försökte trösta mig med att jag i alla fall kunde springa längre än sist och det har han väl rätt i. att det kanske är på väg åt rätt håll ändå....
jag vill inte känna såhär. jag vill vara stark. jag vill vara glad, jag är ju alltid glad annars.


men jag har så svårt att släppa alla negativa tankar. om jag inte kan springa 7 km hur fan ska det då gå på göteborgsvarvet....?